Sandy

Vi har börjat haft en praktisk del i skolan. Det innebär alltså att vi avdankade idrottare måste röra på oss, ni vet fysisk aktivitet, bli svettig, och sånt där jobbigt.

Hur som haver, idag stod det helt otippat pulsträning på schemat. Kul. Önskar att man hade haft lite mer koll så att man hade kunnat fejkat halsont eller liknande. To late dock när man redan är ombytt och är i samma grupp som hurtbullen själv, Mia. Den enda utväg var alltså att bita i det sura äpplet och palla sig ner i hallen. Till saken hör att jag, Mia och fröken Klöfver skulle börja med att springa tre kilometer. Kul. Kul Svennar. Verkligen. Jag som inte har sprungit mer än till bussen de senaste månaderna.

Jag och Klöfver trotsade kylan och sprang utomhus och helt superotippat så orkade vi faktiskt hela sträckan. Det var inte utan att vi nästan var lite stumma av förvåning när vi sprang i mål. Alltså sprang, inte stapplade (allt för mycket i alla fall) i mål. Jag orkade till och med hoppa ett lite glädjeskutt och skrika "wohoo, vi klarade de!".

Kommer väl antagligen att få sota för det här i morgon när jag bergis har sån träningsvärk att jag inte kan gå.
Men vad gör väl de, nu kan jag ju ändå säga att jag är ute och springer lite då och då, utan att ljuga. HA!