Sandy

Äntligen äntligen äntligen är det över!
I förrgår var det dags för de beryktade Vårruset. Taggad till noll men både den ena och andra påhittade sjukdomen försökte jag mygla men mamma är benhård, hon ska verkligen ha den där himla picknick-korgen så jag fick fint snöra skorna och ställa mig på startlinjen. Otränad och tjurig var man allt annat än taggad vill jag lova. När dessutom Agna 73 år ser mer taggad ut än mig funderar jag starkt på att "försvinna" ifrån starten. Dock har mamma järnkoll på mig så det var bara att bita ihop.

Vips och tjoff så var jag i mål och såg till min förvåning på klockan att shit pommes jag hade sprungit nästan fyra minuter snabbare än förra året. Wohoo! Behöver jag ens säga att jag vart sjukt stolt?! Vem hade kunnat tänka sig de liksom, ehh inte jag i alla fall...

J A G  H A T A R  V Å R R U S E T !

Det har sakta börjat gå upp för mig att solen skiner. Det är varmt ute. Vad kommer med sol och värme....hum.... ohhh jag har det på tungan...just ja, sommaren! Och med sommaren kommer även lättklätt mode så som bikini. Denna pollett trillade, äntligen, ner i mitt lilla lilla huvud och det er ut som att jag äntligen har börjat ta tag i det här med träningen. Tänka sig. Just nu är jag dock i det tacksamma stadiet, de vill säga stadiet där man är tacksam för varje träningstillfälle man får till. Här gäller det med andra ord inte att vara kräsen.

Måndag
Löpning. Eller alltså löpning och löpning. Jag är i ett svävmoment vilket gör att det räknas som löpning och inte gång men rent tempomässigt hade jag fått en snigel att framtå som en Susanna Kallur.

Tisdag
Mage/rygg-styrka. Tänk att kravla sig runt på en sån där pilatesboll kan räkas som träning. Jag tycker det är hur kul som helst och ligger mest och skrattar åt hur rolig jag måste se ut. Hur som haver så hade jag träningsvärk dagen efter å någonting gjorde jag väl i alla fall som var bra.

Onsdag
Ridning. Åkte ut till sambons päron och påpplade lite häst. Är självfallet min favoritträning nr one. Träningsvärken kom som ett brev på posten dagen efter och vad jag vet så har t-shirten jag hade på mig ännu inte torkat...

Torsdag
Löpning. Återigen någon form utav snigelfart men jag har kommit fram till att det är ju inte så dumt för så ser det, rent tidsmässigt, ut som att jag har sprungit skitlångt även fast jag knappt kom runt husknuten. Shit, ibland är jag inte så dum som jag ser ut!

Fredag.
Morgonpromme. Än så länge har det bara blivit morgonpromenad på 40 min i raktakt men jag hoppas att jag kan klämma in någonting mer idag, bara för att jag stolt ska kunna gotta ner mig i soffan ikväll och äta med gott samvete och glömma allt vad träning och beach 2008 är. Jag undrar om jag är lite schitzo....

Pust.

Hemkommen ifrån stan och summan av min shoppingrunda är: skam den som ger sig!

Började med att morra mig runt på Adidas. Hatar när jag inte kan glida runt och prova själv, jämföra och kolla runt lite till och läsa om skorna. Istället står de bara en sko framme av varje modell så man var vackert tvungen att haffa en anställd så fort man ville veta någonting om den där sabels skon. De springer iväg för att hämta skon, är borta i sju minuter. Minst. För att man sedan bara kallt kan konstatera att nej, skon var inte ens i närheten av att passa min lilla fot.

Butter likt en av dvärgarna vandrade jag vidare och brottades i både den ena Stadium och den andra Intersport. Efter att ha brottats, svettats, grinat och frustat hittade jag dem äntligen. My babes! Skit snygga, skit sköna och till ett pris av 699 :- helt i min smak med andra ord!

Lyckades även i lyckoruset hitta ett par svarta träningsbyxor samt lite underkläder. Riktigt nöjd med andra ord.

När jag ändå är i fullfärd med att skryta om min nya toppform tänkte jag, på allmän begäran, eller ja, i alla fall ifrån Malin, berätta om när Sandy blev biff. Så biff att hon spräckte en tröja.

När vi var i Barcelona så fanns det är mycket bra affär. En affär med total utförsäljning där allt kostade 3 pengar (euro jag vet, men pengar låter mycket roligare!)
 
Jag köpte mig i alla fall en långärmad tunn tröja. Eftersom att den var så billig så orkade jag inte prova den, skit samma tänkte jag, att de är för små brukar ju inte direkt vara mitt problem höhö, tänkte jag lagom kaxigt. Vad jag inte visste var att detta nyvunna självförtroende skulle straffas. Mycket snart.

Tillbaka på hotellrummet provade jag den. Dock kändes den väldigt väldigt tight. Lite snyggt la jag tillbaka den i väskan innan någon såg att jag knappt fick av mig den minimala tröjan.

Väl hemma igen tänkte jag ge tröjan ett nytt försök. Visar stolt upp den för killen och berättat stolt över hur mycket den kostar. Han ser skeptisk ut när han ser storleken. Jag försöker desperat förklara att den töjer sig. Drar kaxigt tröjan över huvudet. Det enda vi hör är ett knaaaaaaak som ekar i lägenheten. Vi briser ut i hysteriskt fnitter. Jag inser nu att denna tröja aldrig mer kommer att kunna användes var på jag stolt börjar hoppa runt i lägenheten, spännandes och flexandes mina gigantiska biceps. Till min glädje knakar det om och om igen i tröjan. Jag har alltså spräckt min första tröja med hjälp av mina otroligt biffiga muskler. Snacka om att jag är stolt!

Lyckades, helt otippat faktiskt, palla mig ner till gymmet igår. Det KAN bero på att både Mia och Malin skulle ner och det dåliga samvetet helt enkelt vart för tungt för att sitta hemma och äta chips. Hur som haver, trött som ett as efter ett hårt rygg/mage-pass ramlade jag hem.

När jag kom innanför dörren insåg jag att shit, jag har ju en pilatesboll som jag fick i present som jag ännu inte har pumpat upp! Glad i hågen grabbar jag tag om den minimala pumpen och börjar jobba. Sakta sakta sakta växer bollen och blir större och större. Då kramp är någonting väldigt förkommande när man pumpar upp en väldigt stor boll med en väldigt liten pump, bestämde jag mig för att ha en plan. Femtio pump på varje arm, sen bytte jag. Skit jobbigt.

Såhär dagen efter kan jag i alla fall konstatera att de jag har mest träningsvärk efter inte är mitt gym pass, utan det är i armar och axlar efter mitt bollpumpande. Hum. Kanske är en ny träningsmetod? Kanske skulle ta och berätta om denna briljanta träningsmetod för typ SATS eller nåt så att jag kan tjäna massor med pengar? Jag ser redan rubrikerna framför mig:

"Så tappar du tio kilo med pumpa-bollen metoden"

"En övning om dagen räcker!"

"15 minuters träning om dagen ger dig grymma biceps!"

Antal uppätna godisbitar ur påskägget: 1
Antal promenader: 1

Spänningen är olidliiiiig!

Det är så praktiskt när man är aktiv en dag, då kan man leva på de meriterna dagen efter och chilla med gott samvete. Igår var det först morgonpromme 40 min med Mia, sen var det cirkelträning med fokus på bål och sen 1 1/2 timmes dansträning. Skönt! Då kan jag med andra ord bunkra upp med onyttigheter och softa idag med riktigt riktigt gott samvete! Dessutom kommer sambon hem sen så jag kan äta ännu mer själv OCH jag får välja program, livet är bra gött ibland.

Kom precis tillbaka ifrån gymmet efter ett skönt armpass, men det var inte mitt träningspass som jag skulle berätta om. Det finns nämligen en herre på gymmet som är riktigt riktigt läskig...

Han är kraftigt överviktig, har grått stripigt hår och urtvättade träningskläder som luktar ja, allt annat än gott när han strosar förbi. Hur som haver, det är inte därför han inte är min favorit på gymmet. Det är nämligen så att han har en förmåga att stretcha. Hela tiden. Nu tänker ni, ja men gud vad bra att han stretchar. Icke!

Konstant dessa vulgära positioner mellan varje set och övningar han gör. Slänger upp ben hit och dit. Grejen är att han inte är smidig, han lägger bara alla tyngd på den stackars muskeln och det ser faktiskt obehagligt ut när han liksom tvingar den att strecka ut sig. Stackars musklerna...

Jag brukar inte vara så känslig men den här gubben är faktiskt läskig, han är numera stretchmannen så du vet.

Fick en pulsklocka i julklapp och nu har jag fått arslet ur vagnen och använder den. Dock vet ju ni som känner mig att jag inte är den mest tekniskt lagda människan i världen och det tillsammans med pulsklockan verkar inte vara den bästa kombinationen...

Just nu pendlar nämligen min puls mellan 45 och 208. Hur kan detta vara möjligt undra jag. Hade ingen aning om att lite bloggade kunde dra igång pulsen?

Ska vandra ner till gymmet nu, vem vet vart min puls kommer att hamna då, 408 kanske?!

Hurtig start på morgon både i dag och igår med morgonpromenad. Inte illa!
Vart sådär lagom sugen på att skaffa hund när halva Lidingö är ute och promenerar med de små sötisarna. Fusk. Kan de inte bara vara snälla och ge en till mig?

Idag är det dessutom en hel del snö ute, mysigt värre måste jag säga. Dock tror jag att det nog bara är Jag, Mia och Roomie som njuter men vad sjutton, det blir ju så fiiint!

Nu blir det till att smälta frullen innan jag pallar mig ner till gymmet och spänner mig lite. Kanske ska slå på stort och lyfta någon vikt också vem vet. Men jag vågar inte lova något...

Igår vart det tungt vill jag lova.

Klassen pallade sig snällt ner till hallen när det vankades praktisk träningslära. Lyckligt omedvetna om vad som skulle hända. Därav drabbades jag av en smärre chock när de berättade att det var dags för ett omvänt Bip-test. Ångest. Genast fick man ju liite ont i knät, det gäller ju att helgardera sig hallå! Ni som känner mig vet ju att jag hatar när jag får veta saker sådär i sista sekund. Usch.

Hur som haver var det bara till att ställa sig där på linjen och börjar springa. Vända. Och springa. Vända och springa. Det gick ut på att man skulle springa så många 30m x 2 rundor på 20 minuter. När Svennar gapade att det hade gått fem minuter var jag helt färdig. Kul. Kul kille. Lyckades i alla fall palla mig igenom de där dumma testet men resultatet håller jag minsann sött för mig själv.

Tror att jag befann mig i någon form av chock för när jag var klar så pallade jag mig vackert vidare till gymmet. Vad sjutton hände där?! Vart ett mage- och ryggpass och tro det eller ej men det gick faktiskt riktigt riktigt bra.

Som pricken över i:et var jag ute på en 50 min promenad i morse innan skolan, lite stolt faktiskt. Hävdar dock fortfarande att detta kommer hålla i sig max till nästa vecka men men, det gäller att hänga med så länge man kan, innan man vaknar upp och undrar vad sjutton man håller på med.

Avverkade precis ett fredagspass nere i gymmet, härligt!
Det var nästintill klassträff där nere, lite udda för en fredag men man klarar ju inte över lite sällskap eller hur?!

Vart lite armar och bröst idag, sådär lagom mör ju nu kan jag lova, men riktigt riktigt skönt! Har lyckats med bedriften att träna tre gånger den här veckan. Vet inte riktigt vad som hände men jag antar att det är någon sån där tanke om att man ska komma form, lagom till det nya året. Läskigt men jag antar att de bara är att glida med på vågen så länge sen håller. Weihaaaa.

Mia och jag var minsann duktiga och drog oss ner till gymmet fram emot kvällskvisten.
Körde 1 1/2 timme ben, rumpa och så lite mage (förstås). Riktigt skönt faktiskt känner mig nästan helt frisk så det var ju liksom bara till att tuta och köra. Sen hann vi dessutom med att prata om allt viktigt vi inte hinner i skolan.

Anna som hintade tidigare idag att jag minsann var en pensionär för att jag inte vilja följa med till stan, kan ju nu se att jag faktiskt gjorde någonting annat än att spela boule som alla PRO-gamlingar gör hihi :)




Såhär ser mina ben ut nu. Nästan.
Eller kanske inte...

Vi har börjat haft en praktisk del i skolan. Det innebär alltså att vi avdankade idrottare måste röra på oss, ni vet fysisk aktivitet, bli svettig, och sånt där jobbigt.

Hur som haver, idag stod det helt otippat pulsträning på schemat. Kul. Önskar att man hade haft lite mer koll så att man hade kunnat fejkat halsont eller liknande. To late dock när man redan är ombytt och är i samma grupp som hurtbullen själv, Mia. Den enda utväg var alltså att bita i det sura äpplet och palla sig ner i hallen. Till saken hör att jag, Mia och fröken Klöfver skulle börja med att springa tre kilometer. Kul. Kul Svennar. Verkligen. Jag som inte har sprungit mer än till bussen de senaste månaderna.

Jag och Klöfver trotsade kylan och sprang utomhus och helt superotippat så orkade vi faktiskt hela sträckan. Det var inte utan att vi nästan var lite stumma av förvåning när vi sprang i mål. Alltså sprang, inte stapplade (allt för mycket i alla fall) i mål. Jag orkade till och med hoppa ett lite glädjeskutt och skrika "wohoo, vi klarade de!".

Kommer väl antagligen att få sota för det här i morgon när jag bergis har sån träningsvärk att jag inte kan gå.
Men vad gör väl de, nu kan jag ju ändå säga att jag är ute och springer lite då och då, utan att ljuga. HA!