Match of Destiny
Igår satt H och spelade tv-spel, närmare bestämt Tekken. Han har spelat det ganska mycket i sina yngre dar och anses vara ganska bra. Han kastade åt mig en konsol och sa att vi skulle gå en match. Det går helt enkelt ut på att man ska sparka ner / slå ner varandra. Otroligt avancerat. Jag som knappt vet vad som är upp och ner på en konsol lyckas kravla mig igenom fyra omgångar och förlorade väl ganska stort får jag väl säga.
Efter en paus så sa han att nu var det dags, den som vann de här, den var bäst. De var Match of Destiny så att säga. Han var väldigt noga att påpeka hur viktig den här segern var och blablabla. Jag lyssnade med ett halvt öra, ställde mest upp för att vara en god flickvän och få lite plus i kanten och guldstjärnor typ.
Halvvägs in i matchen får jag kramp i mina sparka-och-slå-fingrar. Detta resulterar i högljudda skrik och smärta naturligtvis. Efter detta nederlag lyckas jag dock hämta upp mig och tro det eller ej men jag vann faktiskt. Jag tror iofs att min kära kille kanske inte gav allt han hade men det var ändå Match of Destiny och jag vann! Sedan får jag nog ge honom en eloge för han gav mig liiite försprång kanske...