Sandy

Idag gick jag till farbror doktorn för att be honom slänga ett öga på ett födelsemärke som har börjat sväva iväg lite i både form och färg. Doktorn tycker att vi ska ta bort den och frågar om de går bra på en gång. En liten tomte inom skrek att det gick ju inte, har inte ens hunnit mentalt förbereda mig för sprutor, sår och sånt men en tuffing (eehh?) som jag är säger jag något käckt i stil med att de går alldeles utmärkt. Detta samtidigt som jag ser mig omkring efter möjlig flyktväg.

Väl på operationsbordet får jag tre sprutor i ryggen. Förstå. Tre sprutor. Aj! Sen svävar jag in i lokalbedövningens underbara värd och känner hur han skär och sliter och drar. Han syr om såret inte en utan två gånger. Litet utav en perfektionist min doktorn faktiskt. Men så bad jag ju om ett snyggt ärr också. Gärna ett som jag kan ljuga ihop att de är efter att en tiger bet mig eller nåt.

Tackade för mig efter ca 40 minuter. Fortfarande halvt hög/förvirrad av bedövningen vinglar jag in på systemet för att inhandla förtäring inför morgondagens galej. Sluddrar någonting om att sprit lindrar smärta till kassörskan innan jag langar fram legitimation. Hon ser mycket skeptiskt ut men låter mig ändå handla, tycker väl säkert synd om mig.

Sedan vinglar jag vidare med mina systemetpåsar mot bussen. Med vinglar menar jag en blandning av höggravid-vanknade-gång och myr-steg likt en pensionär. Och på tal om pensionär. Plötsligt har jag liksom per automatik börjat tänka som en pensionär. Kan inte böja mig ner för att ta upp något ifrån golvet (läs: bedövningen har nu släppt.) Börjar även gnälla på lillebror om att dagens ungdomar är på tok för ouppfostrade (läs: sluta killas annars slår jag ihjäl dig unge!).

Så nu kommer ni alltså att få läsa om en pensionärs betraktelser, fångad i en 22 årings kropp. Eller ja, i alla fall ett par dagar till innan såret börja läka... Tills dess, vi ses i alvedon-dimman!