Om att ta "paus"
Idag blir det inget roligt inlägg, det blir inga braiga skämt eller laugh, bara så du vet. Orkar du inte läsa massa tråkigt så var så god och sluta läs..... nu!
Vad innebär det igentligen när någon begär en paus i ett förhållande? Är det bara ett sätt att dra ut på ett avsked eller är det för att man verkligen behöver tänka? Jag hoppas och tror att det är för att man behöver tänka, men å andra sidan är det ju väldigt vanligt att man använder det för att man helt enkelt inte orkar göra slut för tillfälligt utan man drar ut på det i en lång och plågsam process istället. I mitt fall är jag dock som sagt godtrogen och tror att det bara är för att han behöver tänka, men vem vet? Är det någon som kan skälla på mig för att jag tänker den andra, förbjudna tanken?
Vad ska man sedan göra när man är den andra? Den som är dum och tror att förhållandet är ganska bra och fortfarande är upp över öronen kär i personen i fråga? Det är så otroligt jobbigt att bara sitta och bara tanken på att jag inte kan påverka, utan att mitt förhållande ligger i händerna på någon annan än mig själv gör mig rent ut sagt livrädd....
Det ändra jag vill är att hålla om honom och tala om för honom hur mycket jag älskar honom. Att de trots allt är det viktigaste, att man älskar varandra.
Varför kan det inte bara vara som på film, med lyckliga romantiska slut?
Någon annan som upplevt samma sak? Vad f*an ska jag göra?
Vad innebär det igentligen när någon begär en paus i ett förhållande? Är det bara ett sätt att dra ut på ett avsked eller är det för att man verkligen behöver tänka? Jag hoppas och tror att det är för att man behöver tänka, men å andra sidan är det ju väldigt vanligt att man använder det för att man helt enkelt inte orkar göra slut för tillfälligt utan man drar ut på det i en lång och plågsam process istället. I mitt fall är jag dock som sagt godtrogen och tror att det bara är för att han behöver tänka, men vem vet? Är det någon som kan skälla på mig för att jag tänker den andra, förbjudna tanken?
Vad ska man sedan göra när man är den andra? Den som är dum och tror att förhållandet är ganska bra och fortfarande är upp över öronen kär i personen i fråga? Det är så otroligt jobbigt att bara sitta och bara tanken på att jag inte kan påverka, utan att mitt förhållande ligger i händerna på någon annan än mig själv gör mig rent ut sagt livrädd....
Det ändra jag vill är att hålla om honom och tala om för honom hur mycket jag älskar honom. Att de trots allt är det viktigaste, att man älskar varandra.
Varför kan det inte bara vara som på film, med lyckliga romantiska slut?
Någon annan som upplevt samma sak? Vad f*an ska jag göra?
Kommentarer
Trackback