Sandy

Min blott 13 åriga bror är helt sjukt jäkla rolig ibland. Jag har velat bloggat om detta i 30 min men har haft sån skrattkramp, ni vet när man inte kan greppa någonting, att det har varit spritt språngande omöjligt.
Det här var i alla fall vår konversation.

Jag: Ska du konfirmera dig?
Brorsan: Nej, jag tror ju inte ens på han där uppe i himlen!
Jag: Oke...
Brorsan (avbryter): ..eller jo, en gång trodde jag på gud. jag hade stått och försökt få igång min cross i 2 timmar.
Jag: Hum
Brorsan: Okej en timme men i alla f...
Jag:...ehh?
Brorsan: Ja men visst, en halv timme då men...
Jag: -host-
Brorsan: OKEJ DET TOG EN KVART! Nu sabbade du ju hela historian!

Sedan föll han in i bebisstadiet. Han har en tendens att hamna i det när jag är hemma, bara för att han vet att jag skrattar så att jag får ont i magen när han håller på. dagen favorit ifrån brorsan-blir-fem-år-och-gråter är i alla fall:

Brorsan: Jag måste träffa en sån där barnpedagog, ge mig en pedagoooooog!!
Jag: Hahahahahahahahahahahahahahaha!

Han går sedan runt och skriker att han behöver prata med en pedagog. Detta gör han i ca 4 min. Konstant. Jag var tvungen att lägga mig ner på golvet. en vacker dag ska jag lära honom att det heter barnpsykolog men inte riktigt än, jag tycker de här är alldelens för roligt än så länge!